Jag har sedan jag var barn fått höra att jag har goda ledaregenskaper, eller som barn mer: ”du står på dig och andra följer dig”. Och det gjorde jag, stod på mig alltså. För vad som var rätt och fel, jag gillade att känna mig stark och modig, orädd. Jag visste att jag hade uppbackning hemifrån, att civilkurage var viktigt. Jag blev utnämnd till kamratstödjare alla år vi hade det i min klass. Det är ganska behagligt paketerat, oladdat tills kontakten med verkligheten kopplas in. När jag stannar i det och låter känslorna ta plats.
Vilket barn behöver känna sig stark?
Vilket barn behöver känna sig modig?
Vilket barn behöver känna sig orädd?
Då vaknar en del inom mig som säger: Gör inget av något som inte är någonting, det fanns andra som hade det värre. Tillbaka till att stanna i det. Stanna i vad? Stanna i känslorna. Vilken funktion fyllde det att vara den flickan i skolan? Vilken funktion har det fyllt för mig att vara den kvinnan i yrkeslivet som är stark, modig och orädd? Ser ni, man blir aldrig färdig.
Spännande!(säger en)
Fruktansvärt!(säger en annan)
Oavsett tolkning och perspektiv, så är det vad det är. Det har fyllt EN funktion, frågan för mig som vuxen blir- finns det behovet kvar eller kan jag leda utifrån andra premisser idag- här och nu? Det blir en fortsättning på det. För nu lämnar jag er med speglingen jag erbjuder- vilka egenskaper bär du med dig från barndomen och om du är ledare– hur mycket av ditt barn-jag finns med i ditt ledarskap?
