Självledarskap har blivit ett eftertraktat begrepp. Vi förväntas ta ansvar, planera, prestera, fatta beslut och fortsätta framåt även när det är svårt. Den som håller ihop, ligger steget före och levererar får ofta uppskattning. Men tänk om samma beteenden också kan vara något annat? Tänk om prestationen inte alltid kommer från närvaro, utan från rädsla?
Vem är det som leder?
Det är möjligt att göra rätt sak av helt olika anledningar. Du kan förbereda dig inför ett möte för att du vill vara närvarande och göra ett gott arbete. Men du kan också förbereda dig för att en del av dig är övertygad om att något hemskt händer om du inte har full kontroll. Utifrån kan beteendena se likadana ut. På insidan är de helt olika.
Våra proaktiva och reaktiva delar
Vissa delar försöker ligga steget före. De planerar, presterar, analyserar och tar ansvar. Andra delar reagerar när kontrollen inte fungerar. De blir snabba, explosiva, panikslagna, undvikande eller stänger ner. Delarna är inte våra fiender. De har ofta utvecklats för att skydda oss. Problemet uppstår när vi tror att de är hela vår identitet.
När omgivningen belönar skyddsstrategin
Det komplicerade är att omgivningen ofta förstärker det som kostar oss mest. Du är så duktig. Du får alltid saker gjorda. Du ställer alltid upp. Du klarar så mycket. Berömmet kan kännas gott och samtidigt övertyga den presterande delen om att den aldrig får släppa taget. Det fungerar, fram till dess att kostnaden blir för hög.
Självledarskap i arbetslivet
En chef kan fatta snabba beslut och framstå som handlingskraftig, men i själva verket agera ur rädsla för att tappa kontrollen. En medarbetare kan alltid ställa upp och beskrivas som lojal, samtidigt som de egna gränserna långsamt försvinner. En organisation kan prata om självledarskap medan medarbetarna lämnas ensamma med otydliga krav, hög belastning och otillräckligt stöd. Självledarskap utan samhörighet riskerar då att bli ett annat ord för: Lös det själv.
Nyfikenhet är inte ett förhör
Att närma sig rädslan betyder inte att säga: Vad är det egentligen att vara rädd för? Om tonen innehåller förakt, stress eller dömande är det inte nyfikenhet. Genuin nyfikenhet frågar: Vad försöker den här rädslan berätta? Vad tror en del av mig kommer att hända? Reagerar jag på det som händer, eller på något som det påminner om?
Reflektionsfrågan
Ta fram papper eller din reflektionsbok och skriv: Är det jag som leder mitt liv, eller är det gamla delar av mig som fortfarande försöker överleva? Identifiera en proaktiv del som planerar, presterar eller kontrollerar, en reaktiv del som blir snabb, rädd, arg, undvikande eller stänger ner, vad delarna försöker skydda dig från och vad de behöver från dig i dag. Målet är inte att bli av med dem. Målet är att kunna möta dem utan att automatiskt lämna över ledarskapet.
Lyssna på hela avsnittet av Self Investigators där poddar finns.
