Vem är det som fastnar i det som är farligt?

av | okt 13, 2023 | Självkännedom

Jag, Fredrik, är född 1980, uppvuxen i en mindre bruksort i Östergötland, i arbetarklassen och med ett ambivalent anknytningsmönster. Jag har under mitt liv fastnat i en massa saker som man skulle beteckna som farligt. Saker som jag aldrig vill att mina barn ska fastna i. Vad var det som gjorde att jag fastnade eller drogs till en massa farliga saker? Jag ska försöka reda ut det nedan om ni hänger med och läser vidare.

Början av 1990-talet bjöd mig på mycket kultur, olika influenser som spreds till oss ungdomar som en reflektion av dåtidens samhälle. En del av dem sågs som farliga, var och är farliga och jag fastnade i flera. Ultima Thule slår igenom stort i början av 1990-talet. Som jag minns det så lyssnade ”alla” där jag växte upp på Ultima Thule och jag minns också att alla inte fastnade på det sättet som jag gjorde. Det fanns ingen ungdom på min högstadieskola som kunde undvika att lyssna på Vikingarock men det var inte alla ungdomar som musiken talade till. Budskapet om att det finns ett VI och ett DOM, att å ena sidan så duger inte VI och det är DERAS fel och i det också budskapet om att här finns anknytning att hämta. Här är jag i ett VI och här är jag OK. Det var för bra för att motstå, även om jag absolut inte förstod det då. Eller? Jo jag förstod det faktiskt.

Jag hade en klasskamrat som inte fastnade, Stefan. Jag hoppas att han läser dessa rader för att se om han minns dem och för visa idag hur betydelsefull han varit ur ett perspektiv. För mig stannade det inte vid att lyssna till Ultima Thule, det blev värre eller farligare. Jag minns att Stefan var en av dem som aldrig lyssnade eller blev talad till genom Ultima Thules musik. En dag i nian hade han och jag ett fantastiskt samtal, ett autentiskt samtal mellan två tonårspojkar. Mitt minne är att jag berättade om hur jag egentligen mådde och att jag absolut inte ville vara en människa som hatade eller såg ner på andra människor men att jag inte visste hur jag skulle sluta med det. Mitt minne är att Stefan såg det goda i mig och jag minns idag hans tips.

  • Gå till Hasse (vår underbara klassföreståndare tillika SO-lärare) och berätta för honom hur du känner så kommer han kunna hjälpa dig. Jag tror på dig.

Så vill jag minnas att han sa, kanske rent av ordagrant. Jag gick till Hasse och berättade hur hemsk jag var. Jag spelade till och med upp ett kassettband med musik på, kraftigt rasistisk musik som jag kände en enorm skam för att jag lyssnade på och då tyckte var bra. Jag kommer ihåg titeln på låten, ”Sionismens klor”, jag visste inte ens vad sionism var på den tiden. Mötet med Hasse blev en besvikelse. Han bekräftade inte min skam, han sa inte att jag var dålig. Han sa ungefär som Stefan gjorde.

  • Du är en fin kille Fredrik. Bara att du berättar det här för mig visar att det kommer gå bra för dig.

Jag lämnade Hasse med tomhet och utan hjälp. Så här i efterhand så kan jag uppleva att han såg mig, gav mig riktning och att det visst hjälpte men självhatet och skammen etsade sig fast och där satt den många år till. Idag sitter jag ju här och skriver om det, om dem – Stefan och Hasse. Jag minns dem båda, jag tror mig ordagrant minnas vad dem sa men det jag klarast minns och känner precis just nu är förnimmelsen inom mig. Värmen av att någon såg det goda i mig och trodde på mig. Det räckte inte då men oj vad det värmer idag.

I samma period flyttade ett internationellt mc-gäng in i södra Sverige. Det blev rabalder, skriverier, fördömanden och glorifiering. TV 3 gjorde en dokumentär om det s.k. nordiska mc-kriget och jag tittade på alla avsnitt. Jag spelade in dem och såg dem om och om igen. För vilken ungdom var det farligt att se en dokumentär om ett mc-krig? Det var farligt för den pojken, 12-13 åringen, som var otrygg i sig själv och som var ambivalent i sin anknytning till sina föräldrar. Den upplevelsen jag fick av den dokumentären tog mig nästan tio år senare in i mc-miljön, mc-gäng och tillhörande livsstil som råder där. Jag åker fortfarande Harley davidson men till den är jag idag lite ambivalent anknuten också.

Jag backar lite igen, kanske till 1992 när jag får ett kassettband med Unleashed skiva Where no life dwells. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning lyssnade till growlandet och den tunga musiken, mörkret i musiken träffade mig. För vem är det farligt att lyssna på Death metal? Den 12 åringen som har en inre röst som säger att han inte ska leva, att han inte är värd att leva, att han är fel. Den pojken som har ett inre mörker som är mycket mörkare än vad han än kan lyssna på. Även mitt lyssnande till Death metal grävdes djupare, drogs för långt. Jag tappade bort mig i mörkret, det enda jag såg var mörker. Jag festade på tanken om döden, alltså min egen. Jag gjorde ett försök att nå fram till döden men som tur är gick det inte hela vägen.

Jag har alltid, så länge jag minns haft en särskild relation till godis, kakor och snabbmat. Förutom att det är dåligt för oss så undrar jag för vilket barn det är farligt för? För mig, har det alltid funnits med för att lindra smärta. För att trösta och för att försvinna från nuet. Jag har aldrig ätit godis för att det är gott. Jag har alltid ätit godis för att uppnå ruset som lindrar och tröstar. Så är det än idag. Socker, kakor och snabbmat är farligare för den som har en smärta som lindras när den äter.

För vem är substanser som alkohol, tobak och narkotika farligt? Ja det är också farligt för alla men det är inte så farligt så att alla som provar fastnar. Jag minns första gången som jag drack mig berusad, 10 år gammal. Jag minns glädjen, lättnaden och ruset som infann sig. 10 år! Jag har många gånger funderat på varför ingen frågade mig hur jag mådde då? Vilken 10 åring dricker sig full? Den som bär på sår som inte tas om hand på annat sätt.

Men alkohol var inte min grej, det var inte så att jag fortsätta dricka som tioåring. Det dröjde några år när nästa gång kom.

Det jag minns starkast är första gången i mitt liv som jag provade amfetamin. Jag minns spänningen innan, den var densamma som för mina kompisar som var med och testade. Jag minns också skillnaden på mig och mina kompisar när vi väl hade provat. De var påtända som små tomtar, sprang omkring och skrattade och var speedade. Jag minns, jag känner det nu inom mig när jag sitter här och skriver, värmen och lättnaden. Den inre smärtan, det inre mörkret som direkt försvann. Kan jag verkligen må så här bra??! Från den gången ville jag så klart alltid må så bra, jag ville för alltid vara fri från min inre smärta. Egentligen ville jag aldrig ha mer amfetamin, jag förstod redan då att det var min smärta som försvann. Det var det enda jag egentligen ville. Vara fri från smärta och tankarna som sa att jag inte borde existera. Jag köpte mer amfetamin redan dagen efter.

Så vad är det egentligen jag menar med farligt?

Jo det handlar om vilket barn som kommer få ett sätt att hantera sin smärta, sitt inre hålrum och därför kommer fastna i beteende, kultur eller substanser. Vi behöver vända på det eller faktiskt rent av att ta bort ordet farligt. Det handlar aldrig om att det är farligt. Det handlar alltid om att det är en lösning. Det handlar alltid om vilket barn som får en lösning, en lättnad av sin inre smärta genom att delta i det som, för den som inte ser och hör, är farligt. Det handlar alltid om det barn vars föräldrar inte kan hålla deras smärta, oavsett om föräldern har goda avsikter eller inte.

Vi måste hämta hem våra barn!

Vi måste hämta hem oss själva!

Vi måste se och hjälpa varandra!

Låt inte det som varit ändra på NU!

Packhusgatan 4
602 38 Norrköping
info@konciensia.se