Till en början kan det nog tyckas konstigt att vi pratar om delar av oss själva. Jag minns hur jag i början tog avstånd från det och skämtade bort det, gjorde narr av- hur ska det verka att jag går runt här med alla mina delar och försöker hålla alla nöjda och glada, om inte helt galet!?
Men det ändras när jag och kanske du når insikten om vilken komplex varelse människan är, hur vår förmåga till anpassning är enorm. Så enorm att det är svårt för oss att släppa det nära. Om vi för en stund lyssnar till Eckart Tolle: Känslor är sinnets sätt att förklara kroppens reaktioner. Så känns något inom oss som sedan följs av en tanke. Vi tar det igen, något sker inom oss och tanken blir den mening vi sätter till känslan. Krångligt…?
Såhär. Jag är ekonomiansvarig i vårt andra företag, varje månad får jag en klump i mitt övre bröst som jag skulle kalla ångest. Tankarna som kommer av den känslan i min kropp är: ”Jag är så dålig på det här, jag borde ha mer koll”, ”Det tar så mycket mer tid än vad jag har avsatt”, ”Tänk om någon undrar varför jag inte gör det bättre?”. Tankarna är en reaktion på det jag upplever i min kropp. Det jag upplever i min kropp kommer någonstans från och det är nu det blir spännande.
När jag frågar mig själv: Vilken känsla finns bakom ångesten?
Rädsla
Rädsla för vad?
Att inte vara tillräckligt bra
Hur gammal är den rädslan?
Jag kan minnas att den funnits med mig länge, sedan jag var barn
Vad händer om du inte är tillräckligt bra?
Jag blir lämnad
Vilket barn blir lämnat?
…..
Så vare sig du vill det eller ej, så finns delarna där, ibland mer framträdande, triggat av vissa situationer eller kanske personer. Svaren finns där inne om du är villig att nyfiket möta dem. Även om jag känner till ovan nämnd del, betyder inte det att den för alltid slutar dyka upp, det kommer då och då. När jag är trött eller triggad av något annat. Skillnaden? Jag är medveten om den och känner den i min kropp när den tar över. Jag har mött den och vet vad den behöver och frågar efter. Det enda delarna vill är att bli skyddade, så att delarna slipper beskydda mig. Den här delen vet inte att jag inte är 6 år gammal längre. Den kämpar med allt den har tills jag visar den att 33 åriga Sofie vet sitt värde.
Och här kommer ändå den största twisten.
När man väl särskådat delarna, hittat sätt att ge var och en precis det de behöver kommer insikten om att separationen som sådan är en illusion. Delarna är du och du är delarna. I ett inlägg längre fram kommer vi dela med oss av hur den insikten nådde oss under skrämmande omständigheter.
