Vill jag ge dig den.
Om det finns en avgrund, vill jag med allt jag är skydda dig från den.
Om jag kan skydda dig från avgrunden genom att själv besöka den, vill jag välkomna den.
Du är kraften i kärlek.
Du är sanningen.
En dag kanske jag kan ge dig himlen och själv vara där med dig.
En dag kanske jag blir fri från avgrundens besök för att hålla dig trygg.
Om det finns en himmel.
Kommer jag ge dig den.
Och en dag kanske jag är där med dig.”
”Trauma är inte det hemska som händer utan det som stannar kvar i dig efter att det hemska hänt”
En del av mig fick (äntligen) belägg för dennes sanning om att jag aldrig kommer vara en bra mamma. För 4 år och 9 månader sedan när vår son föddes under kritiska omständigheter med skador att bära för resten av sitt liv. Delen i mig som inte vill släppa smärtan, som krymper luftens utrymme i min kropp. Som drar mig ner i avgrunden. Som säger ”Du är ingen”.
Och hur det inte är någon superkraft bakom det som nu, idag, sker. Inget mirakulöst, inget rus av att släppa det som infinner sig. Det är frid som kommer. Den som bär friden är jag. Ruset hade kommit av en annan del av mig. Men friden är, utan att tillhöra det förflutna. Friden sipprar igenom kraften neråt, utan att trycka undan den. Sipprar igenom och gör den varm. Den är okej, den har hållit mig trygg många gånger i mitt liv. Den har fått mig att kämpa hårt och sedan ännu hårdare. Den har fyllt en avgörande funktion för mig förut, men nu är det dags att den får vila. Jag ska alltid bära den med stolthet och inte förakt. Traumat stannar med mig, men ej längre inom mig. Jag är allt för mig själv. Jag är allt för mina barn. Jag är. Och det räcker gott.
”Jag är med dig i både himmel och det motsatta. Jag är med dig tack vare att jag upplevt mig själv. ”
Det finns ett före och ett efter. Före och efter den sanna upplevelsen av sig själv. Den kan inte köpas, eller skänkas till eller från någon annan. Den infinner sig, och sen ÄR den. Jag minns hur jag för några år sedan läste om hur man aldrig kan ge någon annan det man ej ännu givit sig själv. Jag kunde förstå det logiskt, lite grann. Men mest inte. ”Jag älskar ju mina barn mest av allt! Varför måste jag älska mig själv för det?” Jag säger inte att jag är färdig, jag säger bara att inga försvar som tillhör mitt förflutna fungerar längre. Jag testar dem ibland, vissa dagar mer än andra. Men faktum kvarstår- de fungerar inte. Ovan text om vår son berör det jag tidigare motiverat som det värsta som hänt mig. Poängen är att varken smärtan eller min syn på mig själv föddes för 4 år och 9 månader sedan, utan långt långt tidigare. Det kan jag idag uppleva, hålla om och visa medkänsla inför.
Det är det Konciensia går bredvid människor i. För att vi visat vårt mörkaste mörker medkänsla. För att vi aldrig slutar vara nyfikna på oss själva. Vi kan gå bredvid dig i ditt mörker, för att vi har koll på vårt. Det blir inte tryggare än så.
