Många av oss, oss inräknat, bär på delar sprungna ur en annan tid. Delar som är fast i det förflutna och som fortsätter dyka upp i nuet, fast att vi inte vill. Man kan, likt oss, jobba med dessa delar, vara nyfiken på dess ursprung och ålder och varför de fortsätter dyka upp. Jag, Sofie, har en del som är livrädd för att bli övergiven, en del som tror att om allt är perfekt iordning så kommer inget dåligt att hända, en annan del som blir rädd när våra barn inte beter sig uppfostrat och som vill möta dem med ilska istället för kärlek. Det är bara några av dem, men vad jag vill säga med det är att delarna – var och en av dem, finns till för att skydda mig. Någon tid i mitt liv var de helt avgörande för att jag skulle klara mig, de fyllde sin funktion. Här och nu fyller de ej längre den funktionen och det gör att jag måste övertyga dem om att jag, mitt sanna jag som finns här och nu, skyddar dem och inte tvärtom. Istället för att exempelvis möta våra barn med ilska för beteenden som skrämmer barnet inom mig, kan jag stanna upp i nuet och vara med känslorna som inte hör till mitt autentiska jag och med medkänsla hålla den versionen av mig som fortfarande blir rädd för vad som händer om man som barn inte är väluppfostrat(i den bemärkelsen jag växte upp). Det går bra ibland och ibland går det också mindre bra, rent av dåligt. Även de gånger när det går dåligt kan jag stanna i det, känslorna som springer ur det och hämta hem mina barn, och mitt barn-jag.
Det hemska är som vi sagt förut, att det aldrig någonsin av naturen var meningen att vi skulle ha sårade barn-jag att ta hand om. Det har vi människor löst helt på egen hand. Frågan vi välkomnar dig i blir frågan vi gjort om till faktum: Det började inte med dig- slutar det med dig? För oss gäller: Det började inte med oss, men det slutar med oss.
