I ett inlägg tidigare skrev vi om hur vi mött vårt mörkaste mörker och ständigt är nyfikna på våra egna reaktioner och beteenden. Möter du en coach eller terapeut som hävdar att den själv är färdig, spring åt andra hållet!– var det en klok man som sa.
Vi har låtit vår bubbla omsluta oss en tid, för att hämta kraft och kunna existera i innerlig förundran. Livet är sårbart, fint och fult på samma gång. Också för oss. Kraften i att vara människa innefattar så mycket, ett spektra som går från vackraste purpurfärgen till skitigaste mörker. För att känna innerlig lycka också våga känna innerligt när olyckan gör inträde. Det går att hålla purpur i ena handen och skitigt mörker i andra, i samma nu. Det går att känna lycka, tacksamhet och glädje och samtidigt ilska och sorg. Det ena utesluter inte det andra. Det ena gör dig inte bättre än det andra. Det naturliga för oss är att omsluta allt vi känner, hålla utrymme för precis varenda liten eller stor känsla. Hålla utrymme. Det innebär att inte svälja sorgen, att inte begränsa andetaget. Att lyssna inåt är utan tvekan den största utmaningen vi står inför som modern människa. Innerligt inåt. Där vi kan separera en stark känsla från det som är vår ”gut feeling”. Det svenska språket har inget rättvis översättning, magkänsla blir något ytligt som lätt förväxlas med en stark känsla. Medan gut feeling är sanningen. Sanningen som vi låter våra tankar, normer och samhälle inkräkta på. Vad vill jag då ha sagt med det här? Precis det. Att livet är vackert, fult, dyrbart, heligt och skitigt på samma gång. Och det är precis så det ska vara. Missta dig bara inte i att det skitiga går att förneka, syresätt det- stanna i det, se vad som händer när det får ta plats. Känns det långt bort så finns vi här.