Så länge jag minns har jag känt mig ensam, upplevt mig ensam. Med grundantagandet om att jag är värdelös, inte duger som jag är och kanske inte ens borde existera. Oj vad jag har letat efter orsaken bakom, efter att jag väl slutat döva mig med alla till buds stående, destruktiva, medel….utan att hitta den.
Första tankarna på att ta mitt liv kom tidigt, under tio års ålder. Jag berättade aldrig något till någon, för jag visste att jag var värdelös ändå och vem vill lyssna till nån som saknar värde? Jag minns att jag ofta tänkte; ”om jag dör då kommer de sakna mig”. Det var den varmaste tanken jag hade i mörkret. De kommer se mitt värde först när jag är död. Det hängde med länge, så där till 35 års ålder i alla fall.
Vad kom det från då, grundantagandet? På bilden sitter jag i knät på min farfar. MIN farfar som jag älskade och som han älskade mig. Mitt i kärleken jag fick jag även med mig hans mörker. Det hade vandrat från honom, till min pappa och till mig. Jag har än idag ingen aning om det bara var jag som många gånger ville ta mitt liv, men jag är säker på grundantagandets härkomst. Trauma vandrar mellan generationer, epigentiskt. Gener aktiveras baserat på såren i vår historia. Trauma går i arv.
Mitt grundantagande är inte aktivt idag men ibland kommer ensamheten tillbaka och med den finns rädslan som får hela nervsystemet att berätta att det är dags att fly, fort. Muskler som krampar, kroppen säger spring. Tankarna som berättar om otäcka händelser i framtiden, en del av de är verkliga från dåtiden. Idag är jag MED allt detta. Möter delen som håller grundantagandet och rädslan, låter kroppen få frid genom daglig Ashtanga yoga och i alla andra avseenden gör jag allt jag kan för att ta hand om mig. För att ta hand om mina, de jag älskar och på så sätt stanna epigenetikens jordskred att dränka mina barn.
Hur tar du hand om dig-hela dig?!
Låt inte det som varit ändra på nu…
