Det är sant. Det gör det också jävligt tungt mellan varven. Jag, Fredrik, minns när jag såg en föreläsning av Dr. Gabor Maté där han beskriver hur de tre första åren av ett barns liv är viktigast. Att det är där vi föräldrar lättast smittar våra barn med våra egna sår, och om vi bara får de första tre åren av våra barn liv rätt så blir resten bra. Annars får vi kämpa med att läka resten av livet.
Hur bra var jag de första tre åren av vår dotters liv?! Inte lika bra som idag i alla fall. Inte katastrof, inte ens dålig beroende på skalan. Men allt blev inte rätt och så sant som det är sagt så har jag garanterat smittat henne med mina sår. Jag vet att jag gjort det, jag ser det i henne och jag känner det i mig. Det gör ont. Det gör mig fylld av ilska, sorg och skam. Det vill jag vara med, jag vill låta de känslorna få plats. Det är det enda sättet jag känner som också låter min dotter och mig själv läka, det som gått i arv. Inte för att bära smärtan utan för att läka smärtan.
Frågan som uppenbarar sig då är hur vi kan veta om vad vi har läkt och vilka sår vi har kvar att läka? Hade jag haft svaret på det så hade vår dotter i vissa avseenden haft en annan pappa sina första tre år i livet. Ni förstår vad jag menar va? Jag är samma person men jag förhåller mig annorlunda till och tar annorlunda om mina inre sår idag än jag gjorde då. Det har i sin tur gjort att vår son har haft en annan pappa sina första tre år i livet än vad vår dotter hade. Å ena sidan är ju det bra, känns lättande men å andra sidan ökar skammen och sorgen. Jag vill vara med det också. Vad gjorde att jag helt plötsligt blev medveten om vad jag omedvetet låter mina barn ärva? Två ingredienser som tillkom i livet:
Nyfikenhet och Medkänsla.
Nyfikenheten på allt, ja allt, som triggar och händer mig med insikten om att det, oavsett omständigheter, faktiskt händer i mig. När det händer i mig så är det också mitt. Mitt att möta, mitt att känna och mitt att läka.
Medkänsla för allt, ja allt. Allt jag inte vill känna, allt jag inte vill tänka, vill jag möta, känna och förstå. Det är bara när medkänsla är närvarande som jag kan se sanningen. Ser jag inte sanningen, oavsett hur smärtsam den än må vara, så kommer jag inte läka. Då kommer jag låta min egen smärta vandra vidare.
Några andra viktiga aspekter är:
Min fru möter mig på samma sätt som jag möter mig.
Jag tar hand om mig.
Jag lyssnar på min kropp.
Jag ifrågasätter mina tankar med nyfikenhet och medkänsla.
Jag letar efter kärlek i livet
Några viktiga förebilder är:
Gordon Neufeldt
Shefali Tsabay
Daniel Siegel
Gabor Mate
Byron Katie
Tara Brach
Jack Kornfield
Eckhart Tolle
Deb Dana
Jag hade inte varit där och den jag är idag utan Compassionate Inqury. Det är 100% sant.
Tanken på de 3 första åren av våra barns respektive liv, är olika likväl för mig, Sofie.
När vår dotter föddes hade jag precis tillträtt en roll som bevisade att jag var någon. Min andra chefstjänst, högt avlönad, bra på det jag gjorde. Något jag snabbt behövde tillbaka till- att kunna leva upp till den bilden jag trodde mig kunna vila i. Kärleken till vår dotter var och är mäktigast av allt. Vi gosade konstant, nära, känna henne doft, översvämmas av allt det innebar att vara hennes mamma. Men också mina nedärvda sår över att vara någon. I stunder där jag tappar fotfästet, ångrar jag att jag inte stannade där med henne. Med fötterna på marken vet jag att jag inte valde bort henne, utan att jag gick på det mina sår gett mig. Jag kan ha medkänsla för det.
När vår son föddes var det under kritiska omständigheter och än idag finns en del inom mig som bär sanningen om att det var mitt fel. Att jag borde ha skyddat honom, men inte kunde det. Såret i mig om att jag inte skyddades, och hur det inte började med mig.
Så vår dotter mötte mamman som bulldozrade sig fram, tog plats och levde upp till en roll. Vår son mötte mamman som öppnade porten till skuld och misslyckande. Den delen inom mig vill fortfarande bära allt, göra allt och ännu mer. Det är först nu som jag kan vila i att den sanningen om mig själv inte representerar mitt sanna jag. Det är först nu som jag inte låter den delen styra. Först nu är jag mamman till våra barn som inte paketerar och lämnar över såren. Inget av det hade varit möjligt utan den innerliga förundran som fått ta plats.
Hade någon sagt det till mig för 7 år sedan, att det skulle vara möjligt 7 år senare, hade jag förmodligen både tänkt och känt att det är alldeles för långt bort. Det är precis just det. Att om det känns långt bort, så är det långt bort vi måste gå.
Låt inte det som varit ändra på NU!