I sociala medier den här veckan kommer vi skriva om ångest… Får ni ångest bara av tanken på det kanske? ”Nu får jag ångest”, eller ”jag har så mycket ångest”…
Ångest i sig är något vi måste ha, det är ett viktigt skydd och också en viktig drivkraft för oss, att driva oss till förändring. Min farmor sa till mig när jag var liten och orolig över något, att: ”Sofie, du kommer sitta ner och när det blir för obekvämt kommer du ställa dig upp”. Jag minns hur det som tog oron in i värmen, omhuldad och trygg – med vetskapen om att jag kommer ha lösningen när jag behöver den. Det viktiga här är inte vad min farmor sa, det är inte en magisk ingrediens för att ta bort ångest och med det minska ner ångestdämpande medicin… Det viktiga att syna här är värmen, omhuldandet och tryggheten. Upplevelsen och känslan av att höra det, för mig- från henne betydde mer än orden i sig. Det hon sa gjorde det tydligt för mig att det här inte händer nu, när det händer kommer jag agera, men det händer inte nu. Det som inte syns i meningen är hur hon sa det. Hur hon andades, hennes leende, hennes ögon, hennes varma hand som höll om min. Hon höll aldrig i min hand, hon höll om den.
Ni kan fördjupa er kring neuroception på Konciensias hemsida, men det var precis det som hände. Våra nervsystem kunde kommunicera på sätt som vårt medvetande inte visste hur. Så värdet jag lägger i meningen som följt mig genom hela livet när ångest infinner sig är avgörande, förstår ni? Hon höll mig, i rädslan och oron, hon lät mig ha känslan och stannade med mig i den. Hon visade att jag kunde ha ångest, utan att förgås. Jag var aldrig ensam. Hon har gått bort och jag saknar henne varje dag. Hon är med mig i allt, med meningar som etiketter, med känslor som ankare. Jag var alltid ok hos henne. Det hon var för mig är allt det jag vill ge till våra barn.
