Förhållandet mellan att vara autentisk (vara ok med sig själv och alla sina känslor) och anknytning är enkelt. Anknytningen, att få tillhöra, vinner alltid. Vad betyder då det? Jo det innebär att om vi någon gång fått upplevt en rädsla för att förlora anknytningen till våra föräldrar så kommer det bilda mönster inom oss. Mönster som berättar att det är fel på oss som känner så här, stäng av det som känns om du vill tillhöra. Vi kan ta ett exempel:
Jag, Fredrik, är 11år och har för några timmar sedan fått berättat för mig att min farfar har avlidid. I extrem sorg och smärta ligger jag i sängen och gråter och pappa kommer in i rummet och pratar med mig.
Kan jag få stanna hemma från skolan i morgon pappa, jag är så ledsen?!
Nej, du ska gå till skolan i morgon,. Det är inget som blir bättre av att ligga hemma och gråta och farfar hade velat att du skulle gå till skolan.
Ok
Dagen efter, luciadagen 1991, gick jag till skolan. På luciafirandet satt jag längst ner i hörsalen, det var nedsläckt för att skapa stämning till lucias intåg med tända ljus och julglädje. Där i mörkret satt jag och upplevde mig så ensam och gråten bröt igenom. Tillsammans med tårarna kom illamående, hetta i ansiktet, spända käkar, spänning i armar, knutna nävar och uppspärrade ögon. Sorgen byttes mot skam och ilska. Skammen sa ”Fredrik du är värdelös som gråter, farfar vill inte det och inte heller pappa”. Hettan i ansiktet och illamåendet tog över innan ilskan gjorde entré. Alla spänningar i kroppen berättade; ”Fredrik din svaga lilla jävla skit, sitt för fan inte här och tjut din lilla horunge. Om nån jävel ser det här kommer du bli så retad och utanför. De kommer skratta åt dig. Skärp till dig. Om nån skrattar så får du fan ge dem stryk.”
Nästa gång jag grät utan ilska och utan skam var 23 år senare när jag upplevde den totala tryggheten hos en annan människa, min fru Sofie. Då kunde jag vara autentisk, mig själv och det var ok. Vi, ni, du och jag kommer att trycka undan våra känslor till dess att vi möter någon som kan hålla dem åt oss. Som kan hjälpa oss att vara tillräckligt trygga att känna inåt. Tillräckligt trygga att låta kroppen läka oss.
En sista sak: gjorde min pappa fel? Nej, han gjorde precis allt han kunde i den stunden för att ta hand om mig och sig själv. Vad säger han egentligen i den meningen? Jo han berättar hur hans barndom var, han berättar att hans pappa, min farfar, aldrig kunde hålla utrymme för min pappas känslor. Min pappa berättar att han aldrig fick vara ledsen, att han var fel om han var ledsen. Så pappa gjorde inte fel, han gjorde sitt bästa. Men det bästa räckte inte för mig. Min pappas trauma fördes vidare – men det stannar med mig!
