Adaptioner så djupgående, så fast förankrade att det nästan inte går att närma sig dem utan en kamp som kan förgöra barnet och den vuxna som bär det inom sig.
Jag slås av att det nästan går att sätta melodi på, hur det blir smärtsamt vackert, innerligt sårbart. Insikten om var adaptionerna kom till- och varför.
Jag har liknat mig själv vid en bulldozer, i många avseenden, men speciellt när det gäller mitt driv att komma fram till det ursprungliga såret, känna sanningen och börja leva mitt fullt ut autentiska jag. Nästa sekund påminns jag om att vi som människor aldrig blir färdiga, att det inte finns någon mållinje. Men, och det är ett stort men, resan framåt – mot medvetenhet är ovärderlig.
Vi vet att vi aldrig blir färdiga med oss själva. Vi sätter enorm tilltro till vår nyfikenhet, på oss själva och på varandra och det gör att vi med öppenhet kan möta medvetenheten när den infinner sig.
Idag när jag själv mötte min terapeut kom jag i kontakt med något som jag aldrig så tydligt kunnat närma mig innan. Det som händer är svårt att beskriva, och kanske ännu svårare att ta till sig. Men jag ska försöka.
Det är som att det frigörs utrymme inombords, där känslorna först får ta upp all sin plats, för att sedan slutligen resignera- andas ut. Som att något inombords säger: ”äntligen har du lyssnat på det jag försökt säga”. När ett lås så förstelnat, rostigt plötsligt frigörs, förklarar det mer än vad ingången från början hoppades på. Plötsligt kan jag förstå och ha medkänsla för andra beteenden som kommit ur det. Ni har kanske fått till er att ”det var inte så det var”, eller ”du gör det större än det behöver vara” eller ”du har ju bestämt dig för hur det är”, det har jag. Jag har också ifrågasatt mig själv hela mitt liv fram till nyligen, ”jag kanske har fått allt om bakfoten?”, ”tänk om jag kunde ha valt ett annat sätt att se det på, känna?”. Ni kan säkert gissa er till känslorna som kommer ur det resonemanget…
Saken är den, att det inte spelar någon som helst roll hur omgivningen omkring ett barn ser på det som sker. Det spelar ingen roll, för det barnet gör är att barnet formar sitt grundantagande om sig själv, vem barnet är. Barnet växer sedan upp, fast förankrad i vem hon är.
Idag kom jag närmare mitt djupaste grundantagande. Jag är inte färdig, någonsin, men för nu är jag mer fri än innan. Det började inte med mig, men det slutar med mig.
