Där är han modig, med sitt svärd och sin cape samtidigt som han är räddast av dem alla. Sådan är han Matadoren och sådan är kanske Handledaren?
Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har tagit del av ouppmärksammade rädslor från handledare och gällande handledarskap, kanske även liknande gällande ledare och ledarskap? Rädslan för att fråga och vara med det som verkligen händer i nuet. Villfarelsen om att så fort vi närmar oss och benämner det som är sant just nu så går handledning och ledarskap över till terapi. Eller så ändrar sig skam och skuld med tanken om att handledaren sätter press på den handledda. Så handledaren tenderar att prata runt det som är, erbjuda vägar ut från det som är, hjälpa den handledda trycka undan känslor och befästa dysfunktionen i systemet. Likt Matadoren eller den medberoende till alkoholisten möjliggör handledaren allt annat än medvetenhet och förändring.
Det gäller inte alla, inte alltid men jag möter det ofta. Särskilt under min handledarutbildning, akta er för att fråga nåt som den handledda upplever som svårt. Som att vi vet vad den handledda känner innan vi kollat av, innan vi ens tonat in. Ibland vill jag ställa mig upp och skrika, ”Kan ni vara 100% säkra på att det ni tänker är sant?”
Hur är det att tro på den tanken? Att när vi är i professionell roll så ska vi undvika det som är!
Hur skulle det vara att släppa den tanken? Lättnat? Frihet? Trygghet!
Om vi vänder på det, ser om det kan vara lika sant! Vi ska benämna och prata om det som är, även på jobbet?
